V 32

Idag går vi in i v 32, vilket betyder att det bara är 2 månader kvar tills vi får träffa vårt barn. Tänk att vi har ett barn men aldrig har träffat honom, det är inte klokt...2 månader låter ganska så länge men jag känner på mig att det kommer gå jättesnabbt. Jag har ju hela tiden tänkt att jag inte vill att det ska gå så snabbt eftersom jag vill passa på att njuta av graviditeten. Men jag har varit väldigt duktig på det de senaste veckorna. Jag har njutit jättemycket. Jag tror de 2 senaste veckorna varit de bästa under graviditeten. Det känns så verkligt nu, bebis gör sig påmind ofta och vi är rätt bra förberedda:)

Nu är bebis över 40 cm lång och väger ungefär 2 kg. Jag läser att han sover 90-95% av tiden, men det kan jag inte förstå. Det känns som att han är vaken jämnt och ständigt. Men det är klart, 90% av dygnets 24 timmar är ju runt 21 timmar. Då är han vaken 3 timmar per dygn. Ja, kanske. Men det känns betydligt mer! Jag tror han har det ganska trångt där inne, det är lite skillnad på rörelserna nu.

Denna veckan har jag kissat rätt ofta. Mina fötter har blivit lite ömma och svullna på kvällarna. Jag har ju på mig inneskor på jobbet och det är så skönt att få av dom i slutet av dagarna! Annars mår jag fortsatt bra, ibland känner jag av att jag får ont i svanken när jag ligger på rygg i soffan. Får ligga på sidan istället:)

Gullan Bornemark

Jag frågade mamma om hon mindes det där bandet jag hade med alla barnvisor när jag var liten. Och Gullan Bornemark var det ju som sjöng. Jag hade tur och hittade alla sångerna på Spotify, vilken nostalgisk förmiddag!

Steg upp på morgonen, innan min dag var riktigt vaken

Patrick tränar alltid på söndagmorgnarna så idag passade jag på att åka hem till mamsen. Efter en frallfrukost och en promenad i solen åkte jag hem och började göra mig iordning.

Det känns alltid som att jag har på mg denna klänningen men jag hade inte jättemycket att välja bland;)

Om en timme eller så sticker vi iväg.

Gravidfotografering

Det har varit så fina dagar denna veckan, och magen har blivit rund och go. Därför tänkte vi (eller jag tänkte och Patrick fick inget val) testa en gravidfotografering idag. Vi ska åka ut till havet och ta lite bilder vid vattnet.

Om någon av bilderna blir bra ska jag göra den svartvit, och hänga bredvid denna. När bebis kommer ska vi framkalla en bild på honom och hänga emellan oss.

Jag älskar denna bilden på min snygga papi

Det som kan göra att de inte blir bra är nog om magen inte är tillräckligt stor än och inte syns bra. Vill ju inte bara att det ska ut som en tjockis som vill bada, hihi! Men i så fall får vi göra ett nytt försök om några veckor. Det gör mig inte så mycket om ansiktet ser lite konstigt ut, magen ska vara i fokus:)

Dessa bilder har jag inspirerats av (tagna från www.tannus.se):

 I vilken veckan var ni/tänkte ni att ni skulle vara, vid en gravidfotografering?

When you wish upon a star...

Jag tror på önskningar. Jag tror inte att det finns någon annan som fixar önskningar åt en, men önskar man sig något tillräckligt många gånger så strävar man efter det. Och till sist har man uppnått det. Det har hänt mig många gånger. Men jag önskar mig inte prylar utan saker jag vill ska hända i livet.

Jag gör önskningar om jag har en ögonfrans på kinden, eller bryter pepparkakan i 3 delar. Men dessa önskningar är lite halvdana. Önskningarna som verkligen slår in sker när jag tittar på klockan och den visar samma siffror. T.ex 11:11, 19:19, 17.17.... ja ni fattar:) Man får inte sitta och vänta på att klockan ska bli jämn, det är fusk. Tittar man 17:16 betyder det att man inte är redo för en önskning och tittar man 17:18 betyder det att det är för sent att önska sig det. Ser jag att klockan är 17:17 säger jag högt "Sjutton och sjutton, önska dig nåt!" och så viskar jag önskningen i mitt huvud!

De senaste veckorna har jag fått göra önskningar så många gånger, säkert ett par gånger om dagen. Jag kan inte berätta vad jag önskar mig, för då slår det inte in, hihi:) Men jag har turen på min sida.

När får ni göra önskningar?

I just can't controle myself

Idag är sista dagen i v 31, och alltså hög tid att ta en "före-efter" bild. Nu mot slutet får man göra det varje veckan för det händer en del vissa veckor. Nu tycker jag magen haft en växtspurt senaste 2 veckorna. Mina elever tyckte magen var jäätestor nu efter en veckas sportlov:)

 

Och jag märker faktiskt att jag inte riktigt kan kontrollera magen. Alltså det är ju inte så att den lever sitt eget liv (fast det gör den ju med egentligen) men jag har svårt att avgöra hur stor den är. Denna veckan har jag gått in i saker med magen rätt många gånger, hihi:) Inte riktigt vant mig än!



V 5

V 26

V 31

No more carrot

Idag inväntar vi lunch och fikabesök. Jag färgade håret igår (ovanligt va? Typ 5e gången på en vecka). Har jag inte lyckats bli av med det mesta orangea nu?

An offer you can't refuse

Igår läste jag på en annan gravidblogg att H&M hade 10% rabatt och fri frakt just nu. Jag kollade hemsidan men såg inget om det. Gjorde det man alltid gör i alla lägen- googlade. Och då kom jag in på sidan Kampanjjakt. O, den var farlig! Massa bra erbjudanden.

Jag är ju lite ny på det här med internetshopping. Det enda jag köpt över internet är typ gardiner, filmer och böcker. Aldrig kläder. Men eftersom man fick ett sånt fint erbjudande från H&M så passade jag på:)

Detta inhandlades för ca 350:- Jag var först uppe i betydligt högre summor men fick hia mig. Jag kan ju faktiskt åka och handla på HM vilken dag som helst. Köpte bara det absolut nödvändigaste:)

2 amningslinnen. Har inga "amningskläder" alls, så ett par baslinne känns nödvändigt.
Går ju att ha under sina vanliga kläder.

Bebis har inte alls många långärmade tröjor med knappar eller dragkedja. Tänkte ha denna tröjan
som en jacka nu över sommaren. Sen var det ju ett plus att den såldes som ett set med byxorna!

Har bara en tunn mössa i liten storlek, och eftersom de ofta har mössor var dessa sötnosar givna;)

8 sanningar om mig

Jag blev utmanad av Emma att skriva 8 sanningar om mig själv. Och det var verkligen en utmaning!
Vill ni verkligen veta? Vågar ni verkligen läsa? Ni kanske helt ändrar uppfattning om mig nu?
Nej nej, okej, skyll er själva! Här kommer de:

• Jag skulle aldrig kunna spontanlåna någon annans kläder. Om jag fick en fläck på min tröja skulle jag inte tacka ja till att låna någon annans. Om jag frös skulle jag inte låna någon annans vantar. Gick mina skor sönder hemma hos någon annan hade jag ändå behållt de på. Jag tycker inte alls att andra människor inte är fräscha, det har inte med det att göra. Jag är bara så himla känslig för andra dofter och material, speciellt om den ska ligga mot min hud! Det är en helt annan sak att prova kläder ur någon annans garderob som man planerar låna.   
• När jag blir arg börjar jag gråta eller tar till "the silent treatment". Jag vet inte varför, jag kan inte hjälpa det. Det bara blir så.
• Jag pratar ofta med mig själv. När jag är hemma själv eller är ute och går låtsas jag ha konversationer med andra människor, eller mig själv, i huvudet. Viskar då svaren tyst för mig själv. Det kan handla om att jag ger svar på tal på något någon sagt till mig tidigare, att jag låtsas bli intervjuad eller håller en lektion. Psychowarning!
• Jag är inte alls så social som jag låtsas vara. Ibland väntar jag med att gå ut genom dörren för att slippa vara social med grannen. Ibland låtsas jag inte se någon jag känner på stan för att jag inte orkar komma på något att prata om.
• Ibland hälsar jag på mamma bara för att få fika. Jag är ett sockermonster och kan inte ha godsaker hemma. När suget blir för stort kan jag hälsa på mamma för att "vara trevlig och kolla läget" när allt jag egentligen vill är att få äta något sött.
• Jag använder aldrig tandtråd. Den står framme så fint på handfatet men jag är alltid för lat för att använda den. Jag gör det dagen innan jag ska till tandläkaren som säger att tänderna är så himla fina och det märks att jag sköter om de väl. Jag borstar 2-3 gånger om dagen, men tråden ljuger jag för henne om.
• Jag tog en sommarkurs för 2 år sedan bara för att slippa jobba heltid. Jag var så trött på mitt gamla jobb på ett callcenter. Min enda utväg för att inte jobba heltid under sommaren, när skolan hade uppehåll, var att ta en sommarkurs.
• Jag berättar inte när jag gjort något dumt. Inte för att jag är rädd att någon ska bli arg, utan för att jag låtsas att jag aldrig gör några fel. När vi precis flyttade in i vårt hus råkade jag göra ett hack i vårt nyinlagda golv. Jag vågade inte berätta något för Patrick så jag försökte täcka det. Lät honom inte dammsuga på 2 år för att jag inte ville att han skulle se det. När jag väl tog mig mod och berättade det 2 år senare sa han att han sett det för länge sedan men inte tänkt på varför det var där. Jag råkade även köra in med bilen i ett staket förra året så att det blev ett märke på kofångaren. Berättade inte förrän vi sålt bilen. Har några andra saker på hjärtat, fast de kan jag inte berätta om än;)

There you go! Puh! Skickar utmaningen vidare till....hmm vem ska jag ta..någon som inte gjort det än..Ok, det blir Amanda. Varsågod:)

The moment I met you

Minnen. Vissa saker vill man aldrig glömma men gör det ändå. Vissa saker vill man aldrig mer tänka på men kan inte sluta. Men vissa minnen försvinner nog aldrig. De som verkligen betydde något, som upplevdes med hjärta, själ och alla sinnen.

Jag minns så väl första gången jag träffade Patrick. Jag var inne på mitt 18:e år, och jag var på väg till första dagen på mitt sommarjobb. Jag skulle jobba i en kiosk på Brunnsbadet (en badanläggning helt enkelt). Jag gick längs med den fina Brunnsparken. Jag hade på mig en turkosvit blommig omlottklänning och vita leggings. Samma kläder som jag haft på skolavslutningen, jag ville ju vara fin första dagen på jobbet. Förbi mig cyklar en kille med jeans och en blå J Lindeberg munktröja. Han vände sig om när han cyklat om mig och OJ en sån snygging. Vem var han? (Ni vet det ju redan hihi, men säg inget än). Jag kom fram till jobbet och där var killen igen. Han hälsade, pratade lite och bjöd mig på en läkerol. Jag var blyg. Han extrajobbade som badvakt under tiden han pluggade och jag fick spana på honom från kiosken i 3 veckor. Jag skulle kunna fortsätta och berätta hela vår historia men det gör jag inte...:)

Men tänk att det ögonblicket jag såg honom cykla förbi så såg jag faktiskt pappan till mitt framtida barn. Jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Patrick använder inte den där munktröjan längre men han kommer aldrig få slänga den. Jag älskar den!

Lite så här tror jag det kommer vara med minnen av bebis också. Ultraljudet-känslan av att se att det levde någon inne i mig, kommer jag någonsin kunna glömma det?

Och när jag och Patrick satt uppe hos hans bror i Stockholm på nyår, och tillsammans kände och såg bebis sparka. Den känslan, kommer jag någonsin kunna glömma den?

Och tänk att få se sin bebis, på riktig, för första gången. Det kommer nog vara oslagbart!

Jag försöker få till en romantisk bild och Patrick kan knappt hålla sig för skratt...

Hur träffade ni era papis?