fredag 3 maj 2013

Our last goodbye

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Oändligt många saker och tankar från graviditeten som skulle kunna följas upp. Så många nya funderingar. Det finns så mycket att skriva men jag väljer att inte göra det.
Jag startade denna bloggen för att ha en dagbok över mina tankar och för att kunna se hur kropp och själ utvecklades. Men jag fick ut så mycket mer av den, det känns som att vi lärt känna varann, jag och ni fina läsare. Så det är med en liten tår i ögat jag skriver detta sista inlägget.

Men har man en blogg så ska man skriva i den, och helst bra och ofta. Och jag känner att jag vill lägga all min tid på min nya familj. Bloggen skulle kunna vara ett bra sätt att dokumentera min sons uppväxt, men alla de bilder och anteckningar som vi kommer göra om Emilios utveckling kommer bara vara för vår skull.

Jag kommer att sakna er alla framtida, nyblivna och nuvarande föräldrar och önskar er lycka till med era familjer. Nu börjar jag ett nytt liv, som mamma. Det känns fantastiskt och är redan det bästa som hänt mig!

Kramar i mängder från Sandra, Patrick och Emilio

Alla inlägg jag skrivit finns sparade på bloggen, så det är bara att söka eller välja en kategori för att se alla inlägg som skrivits om det. Skulle ni vilja nå mig finns jag på sandra.sandqvist88@gmail.com

torsdag 2 maj 2013

Hemma från BB

Idag åkte vi hem från BB. Personalen där har verkligen varit jättebra, så snälla och hjälpsamma. De har pratat och visat mycket om amning. Tänk att när man är så på sjukhus så bryr man sig inte alls om hur man ser ut eller att man är halvnaken haha:) vi har i alla fall fått in amningstekniken rätt bra nu och tar hjälp av amningsnapp ibland för att han ska få ett ordentligt grepp.

Det känns som att vi varit borta en vecka men det är ju bara ett par dagar. Det var pirrigt att åka hem men är faktiskt jätteskönt. Man vill ju få sina egna rutiner. Det vi gör nu är äter och vilar. Om igen, jättemysigt. ibland är han gasig i magen och det skär i hjärtat när lillen skriker!

Jag känner mig matt i kroppen, precis som efter man haft maginfluensa. Känner mig klen i ryggen och det gör ont i stygnen när jag sitter och är på toa. Antar att det beror på att man både blir fysiskt och psykiskt trött av förlossningen. Men det spelar liksom ingen roll när man har ett underbart barn. Det är värt allt tusen gånger om. Man vill lägga all energi på att han ska må bra.

Alla små undersökningar har visat att lille Emilio mår bra. Igår när läkaren undersökte honom och han var ledsen stod jag och grät haha, jag har så lätt till tårar nu. Kan börja gråta bara jag tittar på det lille miraklet. Jag älskar honom så otroligt mycket, att vara gravid var underbart men att vara mamma är ännu bättre!



onsdag 1 maj 2013

Förlossningsberättelse

Nu är vi på BB och lär känna vår underbara son. Medan jag fortfarande har förlossningen fräsch i huvudet tänkte jag dela med mig av den. Lite har ni ju redan fått läsa om, men jag tar det från början...

Måndag 29/4
Latensfasen- passiv fas
02.00 Jag vaknar upp av något jag tror är gaser i magen. Har sovit i ca 3 timmar. Försöker gå på toa, men smärtorna kommer tillbaka med jämna mellanrum. Jag stiger upp och klockar värkarna med 2 minuters mellanrum. Jag var jättenervös och trodde inte riktigt att det var på gång på riktigt. Ringde till förlossningen kl 04.00 som sa att jag skulle ta 2 alvedon och vila. Värkarna gjorde ont, de spände till som att magen blåstes upp, men det gick att andas igenom dom utan problem.
06.00 Patricks klocka ringer och jag berättar att det kanske är något på gång. Han är jättespänd och lugn, jag är däremot orolig och känner mig inte riktigt redo. Men han lugnar mig och säger att det är ju det här vi väntat på. Vi bestämmer att han ska åka till jobbet som vanligt eftersom förvärkarna kan hålla i sig vem vet hur länge. Jag tar en vetekudde på magen. Det hjälper mellan värkarna men under värkarna gör det ändå ont. Har på vetekudden så länge att jag får stora röda märken på lår och mage. Äter frukost och vilar. Vi 8.00 kommer värkarna mer sällan, med ca 6 minuters mellanrum.
13.00 Patrick har åkt hem från jobbet eftersom han inte har någon riktig ro där. Jag har lyckats vila ett par timmar en inte sovit något. Värkarna kommer mellan 4-8 minuters mellanrum, men gör inte lika ont längre. Det går att gå omkring och prata som vanligt under värkarna. De håller i sig ca 30 sekunder. Vi äter lunch hos svärmor och är rätt lugna, jag tänkte att det kommer att ta flera dagar innan det sätter igång på riktigt. Vi handlar lite energirik mat och dryck att ta med oss om vi ska åka till förlossningen.
16.00 Nu vill vi att ngot ska hända. Jag vet att man ska vila upp sig under latensfasen men nu vill vi sätta igång värkarna. Vi går ut en runda på ca 15 minuter. Jag fick stanna upp lite under värkarna som kom med 6 minuters mellanrum, men de gör inte ondare än tidigare.
17.30 Värkarna börjar göra ont oh bli starkare. Jag kan inte längre prata under tiden jag har värk utan måste koncentrera mig på att andas och försöka slappna av. Jag mår illa när värkarna kommer och det känns hela tiden som att jag måste gå på toa. Det fick jag förövrigt göra flertalet gånger under dagen. Det är 5 minuter mellan värkarna. Här räknar förlossningspersonalen att värkarna börjar.

Latensfasen- aktiv fas
19.00 Jag ringer till förlossningen och säger att värkarna gör riktigt ont. Eftersom det är så glest mellan dom, ca 5-6 minuter ber hon mig vila och ta 2 alvedon. Jag blir ledsen och det känns som att det aldrig kommer att ta slut.
20.30 Vi åker in till förlossningen efter att Patrick har klockat mina värkar till 3 minuters mellanrum. Jag måste flåsa igenom värkarna och stå lite framåtlutad.
21.30 Vi skrivs in och jag kopplas till CTG maskinen. Jag är öppen 5 cm och vi får alltså stanna kvar. Jag lägger mig i badet en timme. Spolar varmt vatten på magen när värkarna kommer vilket underlättar. Jag försöker äta men är inte sugen på någonting. När jag stiger upp från badet mår jag jätteilla och kräks. Stackars Patrick fick torka upp! Han håller sig lugn och säger att jag är duktig hela tiden, och att varje värk gör att vi kommer närmare Emilio.
23.00 Värkarna gör riktigt ont nu. Jag testar lustgas men märker ingen direkt skillnad. Blir lite yr men det gör fortfarande jätteont under värkarna. Jag kräks igen.  Är bara öppen 6 cm och ber om att få EDA eftersom det känns som att jag öppnar mig så långsamt. Jag skriker i lustgastuben i värkarna, detta är perioden som var värst!
Tisdag 30/4
00.30 Jag får ryggmärgsbedövningen. Det var lite obehagligt att sätta in men gjorde inte ont jämfört med värkarna. Men gud vad skönt efter bara några värkar. Äntligen en paus, det behövdes. Jag tror aldrig att jag hade klarat av förlossningen utan EDAn, det var min räddning!
01.30 Barnmorskan ska ta hål på hinnor men medan jag tar av mig nättrosorna går det av sig självt. Hon sätter elektrod på bebisens huvud. Jag är öppen 7 cm.

Utdrivningsskedet
01.55  Nu börjar det gå undan! Bebis hjärtslag är lite oregelbundna så läkaren kommer in för att ta ett blodprov. Patrick går ut för att hämta kaffe. Det känns som att jag måste bajsa och de säger förvånat att jag är helt öppen och att bebisens huvud är nära. Jag blir jätteförvånad och slutar med lustgasen som jag hade tillsammans med EDAn. Jag frågar vad jag ska göra och de säger att jag ska krysta allt jag kan. Jag testkrystar och säger att de måsta hämta Patrick. Han kommer in och hör läkaren säga att han ser huvudet. Han undrade vilket huvud haha och fattade inte vad som hände. De sa något om att om det tar för lång tid så kommer de kanske behöva ta sugklocka. Jag blev orolig över det och tänkte att tänk om de måste snitta. Så jag tog i för kung och fosterland! Krystvärkarna varade bara i 11 minuter och det kändes snabbt, men gud så ont. Jag skrek under krystningarna. En gång var jag tvungen att stanna upp, barnmorskan hade varma handdukar mot underlivet men jag tyckte bara att det brändes. Man kände verkligen att huvudet var mellan benen och jag trodde aldrig att det skulle kunna komma ut. Men så kändes inte huvudet längre och jag trodde det hade åkt in igen. Men bebisen var ute! 02.09 var Emilio ute och det gick alltså kanonsnabbt under krystningsskedet. Han föddes vidöppet vilket betyder att hans huvud tittade upåt istället för ner, det var därför de hade fått in oregelbundna hjärtslag. Sekunderna innan han skrek kändes som evigheter men snart kom han upp på mitt bröst. Äntligen! Jag var så lycklig men förstod inte riktigt vad som hänt haha. Han låg och gnydde och suttade lite på bröstet och vi tittade på honom, pratade med honom. Underbart! Efter några minuter klippte Patrick navelsträngen.

Efterbördsskedet
02.18 Jag fick krysta lite lätt för att moderkakan skulle komma ut. Obehaglig lite sak. Barnmorskan började leta bristningar men hittade inget allvarligt. Men det blödde innifrån slidan så hon stoppade in bomull för att se vart det var. Efter en halvtimme kallade hon in läkaren för att se om han kunde hitta bristningen. Han letade och grävde och skulle lägga några stygn. Jag fick ett par bedövningssprutor men det gjorde ändå jätteont. De höll på ett tag men kom inte åt att sy, det var ganska långt upp. De sa att de skulle behöva operera och söva mig. Det kändes lite som att det var mitt fel eftersom jag ryckte till när det gjorde ont men det var inte därför. Jag sa att jag helst inte ville bli sövd, jag ville ju vara hos min bebis! De ringde operation och kom tillbaka och sa att de kunde fylla på EDAn.
04.16 De börjar operera och jag är vaken. Det gör lite ont och är väldigt obehagligt. Jag säger inget för jag är rädd att de ska söva mig då. Sköterskorna är jättesnälla och andas med mig. Det var en stor lampa ovanför mig där det speglades vad de gjorde. Jag tittade inte där men ibland kunde jag inte hålla mig. De sydde bristningen och var klara 04.58. Jag körs till intensiven, som fungerar som ett sorts uppvak. Men eftersom jag redan var vaken väntade de tills bedövningen släppt och tog blodtryck. Jag hade fått ett antibiotika som man egentligen skulle vara kvar 4 timmar för. Men de tyckte synd om mig eftersom bebis väntade så jag behövde inte vara kvar så länge.
06.30 Jag fick äntligen komma upp till Patrick och Emilio som hade legat och myst.


Trots att jag hade förvärkar länge kändes det som en snabb förlossning. Förvärkarna gjorde ju inte så ont. Vi var inte så många timmar på förlossningen, de tog hand om oss jättebra, Patrick var underbar, krystningarna gick snabbt och vi älskar vår son så mycket!