Utan ångerst

Jag har verkligen haft ångerst inför att börja jobba halvtid i januari. Inte pga själva jobbet, för det tycker jag är jätteroligt. Och inte för att Patrick ska vara hemma, för jag vet att grabbarna kommer ha så skoj och verkligen bonda (ännu mer alltså). Men för att vara ifrån mitt lilla barn så länge. Att inte kunna lägga 100% av min tid och mina tankar på honom. Att tvingas tänka och lägga energi på annat. Många säger att man hinner tröttna och bli rastlös av att vara mammaledig och att det är skönt att träffa vuxna igen, men det gäller verkligen inte mig. Jag har underbara dagar nu och hade lätt kunnat fortsätta några månader till. Och större delen av arbetsdagarna tillbringar jag ju ändå med barn:)

Jag har hela tiden förträngt att jag ska börja jobba men nu börjar det verkligen närma sig. Det är bara en månad kvar! Så för några veckor tog jag tag i det. Pratade med rektorn och bestämde mer ingående vilka ämnen och klasser jag kommer ha. Börjat hjälpa min bror med matten och tänkte börja planera lite teman och lektioner. Och jag ska ärligt säga att nu när jag väl accepterat att livet går vidare trots att man fått barn så känns det inte lika jobbigt längre. Det känns helt okej, och jag är tacksam över att det bara är 2,5 dag/vecka som jag kommer vara utan min prins. 

Jag tror att det stämmer att det blir jobbigare att börja jobba igen ju längre man varit ledig. Kan bara tänka mig vad tufft att vara hemma ett helt år och sedan börja jobba heltid (fast man kanske inte börjar heltid från början i och för sig). Nej det är lika bra att ta tjuren vid hornet. Nu börjar ett nytt skede i livet: den arbetande mamman. Jag hade väl hoppats att nätterna skulle innehållit ännu mer sömn tills den dag man skulle börja jobba, men men. Man kan inte få allt:)