Börja förskola

Ibland börjar jag tänka på något som inte alls är aktuellt, men ändå upptar mina tankar mycket. Igår började jag tänka på när Emilio ska börja förskola. Det är ju 8 månader kvar så det är ju inte alls nära nu, men tiden går ju väldigt fort och snart börjar det bli dags att söka plats.

Jag har inte tänkt jättemycket på det innan, hur det kommer vara att lämna bort honom. Han kommer säkert ha jättekul och leka med andra barn, vara ute och leka och allt det där. Efter ett tag. Men tänk i början . Från att ha varit hemma med mamma eller pappa varje dag så ska han lämnas till ett helt främmande ställe och helt främmande människor. Jag tror inskolningen är 2 veckor, det känns jättelite! Han kommer vara 1 år och 3 månader när han börjar, bara en liten liten pojke ju som kanske precis lärt sig gå och säga några ord. Tänk när han blir ledsen. När han saknar och gråter efter mamma och pappa och de inte är där. Det är flera timmar kvar tills han får se dem. Usch! Såhär känner säkert alla föräldrar men jag hoppas att känslan avtar lite när han blir äldre och det börjar närma sig. Nu känner jag att jag inte alls litar på att andra människor ska kunna förstå och ta hand om mitt barn på bästa sätt. Jag har själv pluggat många kurser som förskollärare läser men de har inte handlat så mycket om barn i sig. Men de läser ju mycket om barnutvekling och sånt. Och de flesta som läser till förskollärare är nog bra, omtänksamma människor som passar till det och som älskar det.

Det finns 5 st förskolor här i Kallinge. 2 st ligger nära oss och de känns ju mest aktuella eftersom det förmodligen kommer vara de barnen som bor i närheten och han kommer gå i samma klass som. Något som känns oerhört viktigt är i alla fall personalen. Jag kommer nog inte bara vilja besöka förskolorna lite snabbt utan vara med ett tag och se vad de gör, hur personalen verkar trivas på jobbet, med varandra och med barnen.

Innan jag blev mamma så var jag alltid positiv inför allting och kände att alla nya förändringar är bra. Så känner jag nu med nu, förutom när det gäller Emilio. Jag tror jag är alldeles för överbeskyddande. Jag kände ju likadant inför att börja jobba tills bara en månad sedan, men nu är jag inte alls "orolig" inför det. Förmodligen kommer det bli likadant med förskola. Det kommer kännas naturligt och vi kommer vara positiva och göra allt för att Emilio ska trivas och tycka det är roligt. Och det gör han kanske redan från början, det vet man ju inte. Man har ju hört många barn som alltid gråter när föräldrarna lämnar men jag har faktiskt inte hört något barn som fortsätter vara ledsen dagen igenom. Det är ju kul att vara iväg och leka och lära! Så, fortsätt tänk så nu!:)