Så länge det finns ungar så finns det hopp

Jag minns hur det var innan jag fick barn, när jag träffade andras bebisar. Hur försiktigt man var, hur man ville att de skulle trivas i ens famn. Om de var lugna och kanske till och med grep tag om mitt finger värmde det i hela kroppen, och kändes så personligt. Detta barn tycker om mig. Och när de små barnen efter den första blygheten vågade komma upp i knät och skrattade när man lekte med dem. Då kändes det som att jag skulle bli en bra mamma, och jag kunde knappt vänta tills jag själv skulle få barn att ge all min kärlek till.

Alla får såklart inte samma känsla som jag fick bara för att ett barn trivs hos dem. Men det är något speciellt med barn, det går inte att komma ifrån. Dessa oskyldiga, ärliga små individer som tycks kunna se rätt igenom en. När de visar glädje är det sann glädje, när de ler åt en känner man sig speciell. Jag är så glad och så stolt över att mitt barn ger dessa känslor åt andra, åt vänner och familj. När han klappar dem i ansiktet, ler mot dem för att sedan generat burra in ansiktet i mammas axel, blåser med tungan mot dem och gör sina glädjetjut. Då syns ren glädjen i ansiktet på personen, vare sig det är ett annat barn, en rebellisk tonåring, nonchalant ungdom, en framgångsrik man eller skröplig gumma. Bara barn har den förmågan. Det gör mig så varm inombords att tänka på hur många människor mitt barn har fångat in i sin värld, och fått att glömma omvärlden, bara för en stund.