söndag 1 september 2013

Wake me up when it's all over

Jag hade nästan glömt bort de där utvecklingssprången. Emilio har haft sådana underbara veckor på sistonde och inte gnällt någonting. Bara varit glad, pratig och mysig. Jag tänkte att det där snacket om utvecklingssprång är kanske bara påhitt. De som har barn där sprången inte märks av tänker nog det. Att det bara är bortförklaringar till varför man inte kan trösta sitt barn.

Men de senaste dagarna har varit så tuffa. Emilio sover oroligt om nätterna och har jättesvårt att komma till ro när han ska sova på dagarna. Så jag börjde bläddra i Växa och upptäcka världen, och visst är det dags igen. Och en del av det jag läser stämmer precis in på hur Emilio reagerar: gråter oftare, vill bli sysselsatt hela tiden, vill bli buren oftare, sover dåligt, är blyg för främlingar och blir rädd för personer med glasögon (konstigt men jag har faktiskt märkt det i veckan). Att läsa om det, att det inte är något ovanligt och att det händer eftersom lilla hjärtat utvecklas känns såklart som en tröst, dock en liten.

Jag kan ibland känna att alla andra barn bara glider med och inte protesterar för något. De är nöjda hela tiden, somnar lätt dag som natt, åker gärna vagn och bil, kan ligga ner och bara titta i evigheter utan att bli uttråkade. Medan min älskling tagit 2 steg tillbaka när det gäller att sova på dagen. Han somnar absolut inte bara genom att vara i mitt knä eller ligga ner själv. Att gå runt och gunga honom fungerar inte ens ibland. Att gå ut med vagnen går bra (bara när han ska sova alltså, är han vaken gallskriker han efter några minuter), men det kan man ju inte göra varje gång han ska sova. Och det är svårt att lägga ner honom när han väl somnat. Att åka vagn, bil, ligga själv i gymmet fungerar men inte för långa stunder. Det känns som att jag inte har några knep, precis som att jag inte vet vad mitt barn vill och inte kan hålla honom nöjd. Det är inte alltid lätt att vara mamma, inte de dagar man känner sig misslyckad.

Det värsta är att jag inte vill tänka att min underbara son inte är "bra nog", att han är en gnällig bebis. Han är ju det bästa i världen och jag hade inte velat ändra på honom för allt i världen! Jag vaggar honom gärna i min famn varje dag tills han är 18 år, bara det fungerar. Men det är ju det det inte gör nu. Rutinerna bryts. Denna perioden håller på i 1-6 veckor sen kommer en bra period igen. Och när vi bara är hemma känns det liksom inte så jobbigt när han inte kommer till ro på en gång, så småningom gör han ju det. Och stunderna emellan gnällperioderna är ju underbara. Det är när jag är bland folk som jag blir stressad över att jag inte kan trösta honom, vilket han säkert känner av och bara förvärrar det. Det är när jag är bland folk som jag känner att jag gör "fel".

I veckan som kommer börjar både babyrytmik och föräldragruppen. Men jag tror vi håller oss här hemma och bara är. Myser och njuter av varandra och gör det bästa av de gnälliga stunderna. Inga krav, ingen ångerst över att inte räcka till som mamma. Det har man nog av ändå.

12 kommentarer:

  1. Känner så igen mig i det du skriver och hur du känner. Lykke har ett tag varit otroligt gnällig och knepig på kvällarna. Så pass att jag tycker att det är jobbigt att åka bort på middag hos folk då hon ibland blir helt otröstlig. Hon vill inte sitta hos andra än mig eller min sambo, då blir hon jätteledsen. Under dagtid fungerar det jättebra..

    Som sagt, det är inte alltid lätt att vara mamma. Styrkekram till dig, du är ju ändå den bästa mamman för din son. :)

    / Sandra (http://sandrasodergren.blogg.se)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns skönt att det finns andra som känner likadant ibland, ibland känns det liksom som att det flyter på perfekt för alla andra hela tiden:)
      Kram

      Radera
  2. du verkar vara en toppen mamma! känn inget annat;)

    SvaraRadera
  3. Sån var vår kille också. Vägrade vagn, åka bil, vara själv. Ville bara vara nära mamma och pappa. Jobbigt, ja!! Finns ju barn som är " mer krävande" än andra barn. Som behöver mer närhet. Nu är vår pojk 16 månader och börjar upptäcka att det finns annat än mamma och pappa. Känns som om att han har bott på oss tills nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj då kan det hålla på läänge alltså! Man får väl helt enkelt försöka se det positiva på det: att man har ett fint litet barn och att barnet mer än gärna vill vara nära. De är ju bara bebisar en gång:) Tack så mycket för din kommentar!

      Radera
  4. Det är jobbigt när det är så.. och jag tror att alla har det så ibland och känner sig totalt urusla, fast det skrivs (på bloggar, facebook osv) det inte så ofta om. Vi är alla där ibland :-) Det låter kanske hemskt.. men om Charlie är riktigt riktigt gnällig och tråkig så får han sitta framför tv´n en liten stund och då är han nöjd och man får en liten paus och återhämta sig på. Annars brukar ett lite längre bad trötta ut honom ordentligt och han sover en stund därefter och vaknar som vår vanligtvis glada bebis. Alla har vi väl dåliga dagar, säkerligen de också.. och jag tycker du verkar vara en supermamma! // Madeleine

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag ville inte heller skriva om det egentligen men så tänkte jag att kanske någon annan kan måbättre av att läsa om det. Det är ju inte alltid så lätt och man kan behöva läsa/skriva om det tuffa också. Bra små knep! Tack så jättemycket för kommentaren:)

      Radera
  5. Alltså dessa faser...det känns som att så fort man fått in en bra rutin så går bebisen/barnet igenom en ny fas och man får börja om från början igen, känner mig själv som en nybörjare på föräldraskapet åtminstone en period varje månad, trösten är dock att även de jobbigare faserna byts ut mot lättare varianter. Vi mammor (och pappor) får helt enkelt kämpa på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis, kunder det inte varit liite längre mellanrum mellan dem i alla fall! Som du säger får man försöka hålla de lättare perioderna i åtanke, det tuffa går ju alltid över till sist, även om det är svårt att se ibland:)

      Radera
  6. Heidi (mamma till Milton)2 september 2013 22:29

    Skönt att det redan är bättre, men du är den bästa mamman som finns till Emilio! Måste bara säga att det är "skönt" och få läsa bloggar där man är ärlig och skriver om att de inte bara är en dans på rosor, sånt gillar man när man själv är småbarns förälder! :) Hoppas inte du missförstår mig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår precis hur du menar, man vill ju läsa om hur det egentligen är, inte bara en romantiserad bild av allt. Jag tycker med det är skönt att höra att andra med har det tufft ibland:)

      Radera