Stormen Sandy

Visste ni att jag kallas för Sandy? Eller, det är egentligen inte mpnga som kallar mig för det men det var mitt smeknamn under gymnasiet. Vi var ett härligt tjejgäng då, och de flesta av oss umgås fortfarande:) Så fort jag fyllt 18 så bokade jag in tatueringstid, bara för att. Det blev en Sandytatuering med lite blommor, om fick sitta på ankeln. Jag tänkte att ens namn kan man ju aldrig ångra och blommor är ju alltid fina. Jag var så stolt över den...

Jag hade inte berättat för min familj att jag skulle göra den. När jag kom hem och visade den trodde inte min låtsaspappa att den var riktig. Det tog säkert en vecka innan han fattade att den INTE gick att tvätta bort! Mamma pratade inte med mig på någon dag, hon kär den tysta stilen när hon är sur. Men sen sa hon att den ändå "var ganska fin"..Haha!

Med denna röjer jag-liksom stormen. Nej fy, inte så kul just nu att ha en fruktansvärd
storm intatuerad på benet...

Idag varken ångrar jag den eller inte. Det gör liksom inget att den är där. Och den får mig att minnas tillbaka till den roliga studenttiden:)

Det är många som tatuerar sina barns namn, hand- eller fotavtryck osv. Jag tycker det är jättegulligt men det känns ändå liite tråkigt att det blivit så vanligt.
Har ni/kommer ni att tatuera in något som handlar om era barn?