Men saken är den att efter bara en och en halv vecka hade jag glömt hur det kändes. Nu minns jag inte alls och tänker att "det var nog inte så farligt". Klart det blir fler barn, i alla fall ett ( om några år alltså, om man har turen att få bli gravid igen förstås). Jag minns ju såklart att jag tyckte det gjorde ont, men jag överlevde ju. Och jag fick världens finaste skatt i gengäld. Nej hörrni, har man inte haft en traumatisk förlossning så tror jag faktiskt att man glömmer. Det är nog inbyggt i oss kvinnor, annars hade liksom evolutionen stannat. Då hade ingen skaffat mer än ett barn.
måndag 17 juni 2013
The black hole
Var ska vi börja med för att fylla igen det svarta hålet på 7 veckor? Jo, förlossningen var det ju. Ni har ju redan läst förlossningsberättelsen, men jag tänkte berätta om hur jag upplevde den nu i efterhand. Dagarna efter förlossningen så tänkte jag ärligt talat att jag aldrig ville göra om det. "Emilio får bli ett bortskämt ensambarn". Jag vågade knappt sätta mig på toaletten för jag var rädd att uppleva samma känsla som värkarna igen. Jag gick igenom förlossningen om och om igen i huvudet, och berättade in i minsta detalj om förlossningen för alla vi träffade! Haha det var nog mitt sätt att bearbeta det:)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Å vad kul att du börjat igen, har saknat dig jättemycket! Är i v 29 med min lille kille och jag går in i ditt arkiv ibland och kollar vad du skrivit i dom olika veckorna :)
SvaraRaderaÅ vad roligt att du skriver igen! Har saknat dig och dina tankar. Jag kände precis som dig efter min förlossning. Den gick fort och jag hann inte få någon smärtlindring förutom lustgas som jag kastade undan efter första inhalationen. :P Men jag tycker inte heller det var så farligt. Precis som du var jag också rädd för att gå på toa de första dagarna efter, och speciellt och göra nummer två. :) Kommer följa dig här igen nu och kanske skriva någon fråga eller liten kommentar då o då. :) Hoppas ni mår bra. Kram Hanna.
SvaraRadera