På det första ska det ske...

Första trimestern. Plusset gjorde oss så glada och vi hade svårt att tro att det var sant- var det verkligen vår tur nu? Vi köpte och läste en massa böcker om graviditeten, och jag var helt inställd på att få alla möjliga jobbiga åkommor. Men jag lovade mig själv att inte gnälla nu när jag äntligen fått en bebis i magen.

Böcker i mängder

Jag väntade på illamåendet, nästan längtade efter det, bara för att få bekräftelse på att det var på riktigt. Men inget illamående kom. Jag kände efter om jag var extra trött, men det var jag inte. Jag förväntade mig att få humörsvängningar, men allt var som vanligt. Jag blev nästan lite ledsen över att inte känna av graviditeten något. Det jag märkte det på var att jag var mer hungrig än vanligt, och att jag inte hade någon mens. Under ett par veckor ömmade brösten på mig. Var jag verkligen gravid? Tänk om jag bara är skengravid eller har fått missfall utan att märka det?



Är det någon där? (V 9)

Jag tog mycket bilder och trodde att min mage växte mycket. Nu i efterhand inser jag att den inte alls var stor, haha! Jag trodde att folk när som helst skulle upptäcka bebismagen.

V 5

V 11

V 12- nu syns det väl??hihi

Det var jobbigt att inte berätta om graviditeten för någon. Jag ville ju att alla skulle få veta det och dela vår lycka! Vi berättade först på svärmor på hennes födelsedag. Hon blev så glad och bara grät, det gjorde jag också:)

Grattis kort till farmor

Sedan berättade vi för min närmsta familj, som blev chockade.

Mamma fick denna tröjan i present

V 12 var vi fullbokade med middagar när vi berättade om bebisen. Vi försökte hitta på roliga sätt att berätta det på. Det var så skönt att våra närmsta vänner och familj visste om det! Det kändes mer på riktigt:)

Denna bilden fick symbolisera att jag hade en bulle i ugnen. Min kompis fattade dock inte först, utan trodde att jag lagt en
bajskorv i deras ugn....