När vi kom hem satt jag i soffan hela dagarna, antingen åt han eller sov. Han var så söt, den där lilla varelsen som dom sa att jag hade fött. Men hur skulle jag och Patrick ha kunnat skapa något så perfekt?
När de första skriken kom hade jag panik. Det enda som tycktes hjälpa var bröstet. Han fick mat i tid och otid, inte konstigt att han växte så mycket:) tänk att detta lilla hjälplösa knytet har sådan makt och är så respektingivande.
Idag kan det komma stunder då vi inte vet vad han vill, men precis som alla säger så lär man sig faktiskt skillnad på skriken. Det är så mycket lättare med honom nu, nu känner vi ju verkligen varandra. Vi leker tillsammans, upplever tillsammans, ler tillsammans och får varandra att må bra. Han är fortfarande bossen här hemma och kommer nog alltid vara, men nu är jag absolut inte bunden till soffan. Vi kan egentligen göra vad vi vill om dagarna, precis som förut fast med en liten bebis. Det hade jag inte trott för 12 veckor sedan. Men både jag och Patrick blir mer självsäkra i föräldrarollen för varje dag som går. Och Emilio har fastställt sin roll för länge sedan: vår älskade pojke helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar