De första veckorna hade Emilio jättestort behov av närhet som vi mer än gärna gav honom. Vi bar honom hela tiden, han sov hos oss på dagarna. Det gick inte att lägga ner honom 1 minut utan att han blev ledsen. Våra mammor sa att vi skämde bort honom och att vi vande honom så att han aldrig skulle kunna ligga ner själv och att det Inte gör något om de skriker. Patrick sa att vi inte skulle lyssna på dom och att man inte kan skämma bort ett barn med kärlek, att vi gör precis som vi vill. Jag visste ju att han hade rätt och kände att när bebisen har legat i den trånga livmodern så länge och kommet ut till stora världen så är det klart han ska få vara nära oss. Samtidigt fick jag lite typ ångest över om de hade rätt och tänkte att jag kanske aldrig kommer kunna äta med två händer igen, haha! Jag vet att de verkligen bara menade väl men jag önskar att de hållt sina råd för sig själv. Nu är det ju inga problem för honom att ligga i gymmet, soffan eller babysittern ( även om vår famn fortfarande är bäst ) så kunde man inte bara fått gå och bära så mycket man ville utan att höra något om det. Om vi lyssnat helt på dom tror jag ingen skada varit skedd, han hade nog vant sig vid att vara själv snabbare. Men det hade känts fel för oss, jag hade inte känt att jag gjort allt jag kunnat för att han skulle känna sig trygg om jag lagt han ner för att skrika.
Ibland är råd ovärderligt bra, ibland får man en ny syn på saker, vissa känns helt fel men jag tror att man i slutändan känner sig barn bäst. Man känner själv vad som känns rätt i sin familj.
Ps. Hoppas ni gillar nya designen, satt uppe igårkväll och knåpade ihop headern:)
Vi har också fått höra att vi skämmer bort A. Men jag känner bada att det är klart att han ska bara med när han är vaken. I början ville han knappt ligga själv alls, det är först nu efter 3 månader som han har börjat gilla det. Och visst önskade man ibland (när man jämför med andra bebisar som man inte borde) önskat att han kunde ligga lite själv ibland. Men å andra sidan har han blivit jättestark och vill sitta och stå upp eftersom han varit i vårt knä så mycket. Har hellre en bebis som vill utvecklas och vara med än en som bara ligger själv och leker.
SvaraRaderaJag har också nojjat över att han sover med mig, att det blir svårt att lära honom sova i egen säng. Men man måste ju göra det som funkar just nu. Vissa nätter ammar han varannan timme så skulle jag knappt få sova någonting om jag skulle söva honom i sin säng varje gång.
lindatunstrom.blogg.se
Jag har ock¨så funderat över det här med när man ska börja vänja dem vid egen säng, men det är så smidigt som du säger, att ha dem jämte sig när man nattammar!
RaderaDet gäller verkligen att sortera bland alla råd och tips man får. Det som fungerar för vissa fungerar kanske inte alls för andra. För mig är det viktigt att Lykke känner sig trygg och jag tänker inte låta henne ligga och skrika bara för att. Är jag däremot upptagen och inte har möjlighet att ta henne på en gång är det ju en annan sak.
SvaraRaderaMan gör precis som man vill och känner för, det är det som är det bästa. :)
/ Sandra ( http://sandrasodergren.blogg.se )
Visst kan det vara bra att lyssna på råd från mer erfarna men jag tror ändå i slutändan så känner man sig själv och sitt barn bäst! Ska bli spännande att höra alla råd jag kommer få, går in i v. 33 imorn =)
SvaraRaderaJag gillar nya designen, ser fräsch ut och jättefina bilder!
Tack! Lycka till med din bebis när det är dags:)
RaderaHåller med till fullo! Jag tror inte att man kan skämma bort eller uppfostra så små barn. De behöver all närhet och kärlek de kan få, och någon som tillgodoser deras behov (som de uttrycker genom att skrika). Det tror jag skapar ett tryggt barn. Har även hört att man ska betrakta den första tiden som en förlängd fostertid.
SvaraRaderaHåller helt med!:)
Radera