onsdag 6 november 2013

Större än vi är nu lär vi aldrig bli

Inatt vaknade jag. Emilio och jag låg och trängdes i en 90 säng. Han sov så gott på sniskan med huvudet i min armhåla och fötterna tryckandes mot väggen. Jag tittade på honom och fick en sådan brännande känsla i bröstet, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Att man kan ha så starka känslor för en liten pojke man bara känt några månader. Jag pussade honom försiktigt på pannan så att han inte skulle vakna, men han gav bara en suck och fortsatte sussa. Jag drog honom närmare mig. Jag tänkte att jag är så lycklig över honom. Över att jag får göra vad jag vill med honom. Jag får pussa, bära och kela så mycket jag vill. Han till och med tycker om det. Mamma sa till mig igår att han är så lik mig när jag var liten. Jag blev så glad och stolt när hon sa det! Och jag ser ju en liten Patrick när jag tittar på min Emilio. Han är bara vår.

Jag har verkligen jättemycket ångerst över att börja jobba i januari. 20 timmar i veckan kommer jag vara ifrån min skatt, och jag måste börja fokusera på andra saker i livet än honom. Jag kan få riktigt ont i magen när jag tänker på det, det är ju bara 2 månader kvar och det kommer gå jättesnabbt. Det handlar inte alls om själva jobbet, för det trivs jag verkligen med. Det är just att inte vara med min kille. Jag känner inte alls igen mig med de som tycker det ska bli skönt att träffa vuxna igen, inte än i alla fall. Samtidigt känner jag mig så egoistisk. Jag vill ju att Patrick ska få samma möjligheter som mig, att bara umgås med prinsen hela dagarna. Jag brukar alltid tänka positivt om allt. Hade det varit en vän som berättade det är för mig skulle jag sagt "men tänk vad skönt att du bara ska jobba halvtid, det bli ju en jättebra start". Så det ska jag försöka säga till mig själv nu i stället.

Men allt blir ju ändå bara bättre. När jag var gravid ville jag verkligen inte att graviditeten skulle ta slut. Jag njöt så mycket då. Men nu är ju så mycket bättre. När Emilio bara var en liten parvel ville jag verkligen inte att han skulle växa och bli större, äldre. Men det är ju så mycket roligare nu. Allt blir bättre. Det kommer det fortsätta bli också.  Njut nu men ha inte ångerst över att nuet kommer ta slut-så ska jag försöka tänka istället:)
 

1 kommentar:

  1. Förstår hur du känner! I början när Neo var alldeles nyfödd och man knappt gjorde annat än ammade 24/7 så kunde jag redan då känna längtan efter att få börja plugga igen och så småningom söka jobb. Men nu njuter jag av att vara hemma med Neo. Kände häromdagen att jag inte ens känner mig redo att släppa honom helt efter 1 år som mammaledig... Kramar.

    SvaraRadera