torsdag 29 november 2012

Gästinlägg nr 7 från Papi

Tänkte jag skulle berätta hur det kändes för mig på ultraljudet. Självklart var det pirrigt hela dagen och jag bara väntade på att timmarna skulle gå och att det snart skulle bli dags.

Jag har ju lallat runt lite som Pluto här hemma. Knappt fattat att vi väntar barn och att det fanns något därinne. Det har varit så abstrakt. Tills vi fick se den lille pojken där på skärmen.

DÅ blev det verkligt för mig. Jag blev varm och nästan rörd till tårar. Tänkte att det är vår bebis där. En livlig krabat också som rörde på benen. Fattar inte att Sandra inte känt något tidigare. På bilden såg han så stor ut men sen när barnmorska sa att han var 11,8 cm kom jag tillbaka lite till verkligheten igen:)

Vi satt mest tysta under hela undersökningen. Jag har ju lite sjukhusskräck och får lätt ångest där, så jag fokuserade mycket på att andas och undvika att svimma:). Ser med spänning fram emot förlossningen...

 När hon sa att allt såg bra ut pustade vi ut lite. Sen när allt var klart frågade vi efter könet. Vi ville liksom inte vara de där föräldrarna som tjatar om att få se könet. Det viktigaste är ju att allt såg bra ut. Men barnmorskan hade sett och hon kunde eftersåt säga att det är en pojk i magen.

Vi får bara pojkar i vår släkt så det kanske är något ärftligt. Fast jag tycker Zlatans förklaring är bättre: Män gör män, haha

Namnet som vi till 90 % beslutat oss för är Emilo Alexander Persson. Jag heter Alexander i andranamn och det passar fint ihop tycker vi.

Må väl
Patrick




Tänk att denna lille pojken nu själv ska bli pappa:)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar