Nostalgi

Varje kväll innan vi går och lägger oss tittar jag och Patrick på gamla bilder på Emilio, men vi fattar fortfarande inte hur vi kunde få en så perfekt prins. Det är ju bara vi två som gjort honom, bara vår förtjänst att han är så fin, ingen annan kan ta åt sig äran. Jag är så stolt haha! Och varje kväll gör bilderna att vi saknar honom så mycket där han ligger och snusar på övervåningen, så då skyndar vi oss upp och lägger oss hos honom:)

Emilio har verkligen förändrats till utseendet dessa månader. Man ser knappt att det är samma bebis! Alla bilder väcker så mycket känslor och minnen hos mig, om hur det var just då och hur det kändes. Jag vill verkligen bara stanna tiden nu, och ha det så här för alltid. Jag vill inte att livet ska gå vidare, börja jobba, lämna till förskola, ta studenten, flytta hemifrån... Nej, jag vill ha min myskille hos mig alltid! Men tiden går ju, fortare än man anar dessutom, så det gäller bara att verkligen njuta av nuet och uppskatta alla stunder. Jag älskar verkligen detta barn så det gör ont i mig. Ingenting får någonsin hända honom, jag ska alltid alltid finnas där för honom.



I detta ögonblick förändrades våra liv för alltid.
Syftet med livet är att ta hand om denna hjälplösa lilla varelse som knappt kan öppna ögonen än.

Titta på denna taniga pojken, bara ett par veckor gammal. Här höll vi fortfarande på att lära känna varandra. Jag kände mig osäker på vad han ville, om jag gjorde rätt.

En månad gammal börjar vi få kontakt på riktigt med den lilla farbrorn.



Inte ens 2 månader, vi skymtar små leenden, hör små ljud, förstår oss mer och mer på vad vår prins vill. Jag är inte alls så osäker längre och känner att han nog gillar mig tillbaka, denna lilla pluttunge. 

Är det samma unge? Han han blivit en rund och go babbelkvarn men väldigt lätt till skratt och leenden.
Underbara unge, vad gjorde vi innan du fanns? Du är det största och bästa som hänt!